Vi började ge Kiwi galastop i tisdags…på onsdagen såg Johan en förändring till det bättre. Hon har lekt!!! Inte mer än någon minut men det är enormt framsteg. Jag märkte skillnaden direkt jag kom hem i torsdags. Johan släppte ut henne och hon skuttade runt mig – underbart! Idag åkte vi för första gången på flera veckor ut till klubben, jag har bara jobbat och jobbat och Kiwi har jobbat hon med genom att hålla Tim sällskap i Bengtsfors och sen hjälpa Johan med hans jobb i skogen . Så något dåligt samvete har jag inte behövt haft, hon har somnat nöjt på kvällarna efter arbetsdagarna med Johan och inte varit mottaglig alls . Så när jag kommit hem på helgerna har hon nog tyckt att det varit ganska skönt att få strosa på stigar haha! I alla fall…klubben var det ja. Vi började med att ta en promenad på lite dryga halvtimman i skogen runt om stugan. Kiwi var alert och med hela tiden, det doftade så gott överallt. Ute på ett hygge släppte jag henne lite och belönade varje spontan kontakt hon gav mig och det var en del. Jag såg henne för första gången på mycket länge galoppera då jag sa att hon fick gå ifrån mig! Det faktum att jag blir glad över en sån sak gör att jag inser ännu mer att jag tagit rätt beslut om att kastrera henne . Jag gjorde låtsasutfall efter henne, jagade hennes rumpa och det var uppskattat. Hon rusade iväg då jag smög på henne . Eftersom hon inte har sprungit på så länge så beslöt vi oss för att vi skulle köra en budföring i skogen, något Kiwi alltid har uppskattat men som hon på senare tiden har strulat lite med…inte velat/orkat. Nu satt hon som en fiolsträng medan Johan gick iväg, helt tyst och koncentrerad. På mitt “mars” sprang hon så det dundrade i backen rakt fram till Johan där hon fick godis och sätta sig i utgångsställning. På mars sprang hon lika snabbt tillbaka till mig men här tappade hon kontrollen över glädjen. När hon ska svänga in för att sätta sig i utgångsställning gör hon det för tidigt, vilket hon verkar upptäcka för hon tar ett varv till. Detta medför att jag har en hund som kommer i hundra knyck och som sen snurrar ett och ett halvt varv vid mina ben. Hon sätter sig perfekt och jag kan inte annat än att skratta, mina kriterier kan slänga sig i väggen. En sån glädje har jag inte sett på månader, jag överdriver inte!!! Sen sa jag hopp och lek och hon får ett tokryck! Hon springer iväg med svansen i en krök, ramlar men springer vidare med hakan i backen. Jag och Johan låtsas att vi försöker fånga henne men “nuddar” bara rumpan då hon far förbi. Jag kan säga att vi hade roligt alla tre! Jag kan inte beskriva nog hur glad jag är att Kiwi finns någonstans där inne, bakom alla mjökfyllda juver och valpar!

Väl på plan så tränade vi lite, vi riktade in oss på olika kommandon. Backa, sitt, sitt fint, ligg och buga. Vi körde även en budföring med störning, två hundar längre bort. Budföringen gick jättebra och det mesta av det andra också men just nu är det viktigaste att hon är pigg och glad. Jag hoppas det håller i sig mer än bara någon månad den här gången så vi kan kastrera en glad hund och inte en deppig hund.

Så som Kiwi är nu så är jag glad över att jag ska slänga ut 5000 kronor till på henne till hösten, jag trodde inte jag skulle säga det men det är jag.

Har jag föresten berättat att det finns logik i att Kiwi “jämt” är skendräktig. Hon försöker ju fylla ut sitt skinn!!!

Så här ser hon normalt ut:

Men vi kan få henne att se ut såhär med lätthet:

Gaaaaah en dinosaurie!!!

Slutligen en bild på kära Peseman…alias kattfan: