K9kiwi

1993 – 2006 06 09

Min ängel är Nikita, en blandras mellan norsk buhund och finsk lapphund. Hon var en underbar själ som trots ett trasigt förflutet gav allt till mänskligheten. Hon var mitt allt och det är fruktansvärt tomt efter henne, jag visste ju att jag skulle sakna henne den dagen hon var tvungen att lämna mig men detta hade jag aldrig kunnat vänta mig ens i mina värsta mardrömmar. Jag gråter inte så ofta över att hon inte längre är vid min sidan men det gör ont, mycket ont i hjärtat att min bästa vän sen 12 år inte längre går med mig på promenaden, väcker mig på morgonen, tröstar mig då jag är ledsen eller bara är där… med sin glada svans snurrande som en propeller.

Hon blev akut sjuk och var tvungen att gå till andra sidan snabbt, för snabbt. Men hon kom tillbaka strax efteråt, i mina drömmar. Hon stod i hallen med kroppen bortvänd från mig, jag sa ”Nikita”, hon vände på huvudet och slog lite på svansen ”Jag är här matte”. Jag gick fram och kramade henne, bar upp henne och bara kramade. Hennes svans slog, underbara Nikita! Jag kan än idag känna hur pälsen kändes, där i min dröm. Jag tackar så för att hon kom tillbaka, det var ett fruktansvärt adjö dagen jag tog bort henne och det känns underbart att jag fick ta farväl på riktigt…Säga ”vi ses”.

Här om dagen kom jag på att jag efter den natten inte har drömt om Nikita en enda gång. Ytterligare en sak som talar för att hon verkligen kom tillbaka till mig, om än bara för en stund.